Kolla!

 

 

En sjötunga!

Gonatt, alla!

Annons

Nu går skam på torra land!

 

Eller så är det båtarna som är på torra land. Men vi brydde oss inte så mycket, utan körde vidare.

Det där med bränder verkar inte vara sådär jätteovanligt här i Galicien. Men vi brydde oss inte så mycket, utan körde vidare.

En del borde fundera både en och två gånger innan dom namnger sina hotell. Men vi brydde oss inte så mycket, utan körde vidare.

Men här brydde vi oss. Kolla! Vi har kört 4000 mil – ett varv runt jorden! Fast inte på den här resan då, utan från starten 2006. Då får man betänka att vi kört ner bilen till Spanien, åkt till Grekland, kollat hela Andalusien och åkt till Granada/Valencia/Sierra Espuña ett antal gånger. Så till vardags använder vi inte bilen särskilt mycket.

Det ser ut som instrumentpanelen skulle behövas dammas av. Men vi brydde oss inte så mycket, utan körde vidare.

Här ser ni vad vi siktade på. Santiago de Compostela. Där pilgrimsvandringen startar (eller slutar?)

Ojsan. Nu blev det lite trångt igen. Där vid P-et kör man in till vår camping.

Här har vi byggt upp tältet.

Fast vi fick ta ner det illa kvickt… Precis när vi hade installerat kylen så fick vi veta att nån annan ville ha just vår campingspot.

Sen byggde vi lite raskt upp det igen på det nya stället tvärs över korridoren vägen. Jösses vad vi är bra på det här med camping!

Ja, nu är det slut på gamla tider

 

♫ ♫ ♪ ♪ ♫ ♫ ♫♪♪    ♫ ♫ ♪ ♪ ♫ ♫ ♫♪♪    ♫ ♫ ♪ ♪ ♫ ♫ ♫♪♪    ♫ ♫ ♪ ♪ ♫ ♫ ♫♪♪

Ja, nu är det färdigt inom kort.

Nu ska hela rasket rivas,

nu ska hela rasket bort.

Så jag tar farväl

och stora tårar rullar på min kind.

Nu är det slut på gamla tider,

nu går 34:an…

 

… i himlen in.

Ja, Ama blev lite inspirerad igår:

Allsången, ni vet. Stackars alla andra campinggäster…

Man måste ju äta också!

 

En massa ”green things”.

 

Lite köttfärs på det.

Sen är det bara att äta!

Lite roligt var det i dagens dramatik.

När det brann som mest och elden var som närmast, så upphöjer en spansk kvinna sin röst och skriker:

– Niños! Vamos a comer! (Ungar! Nu ska vi äta!)

Det måste vara skönt att inte oroa sig så mycket…

Saker man inte vill se när man bor på en camping

 

Eller nån annanstans heller, för den delen.

Ama skulle bara gå och hämta en handduk, vänder sig om och får syn på detta:

Ser inte bra ut. Verkligen inte.

Det ökar…

Där i röken syns en helikopter.

Den satte ner en gubbe (troligen för att styra det hela)…

… åkte och hämtade vatten…

… och släppte ner över det brinnande huset. Bilden är inte tagen med zoom, elden var nära. Mycket nära… Vi var på vippen att evakuera åtminstone oss och bilen. Men efter att helikoptern hade kört två – tre varv, så kändes det som dom hade kontroll. Totalt körde den nog 15 varv, eller så.

Vissa varv körde den tämligen rakt över oss. Vi blev lite nedstänkta…

… men framförallt orsakade rotorbladen oreda i vårt hem. Å jag som hade nystädat…

Jag har alldelens nyss sagt det, och jag säger det igen: Tack och lov att det finns brandmän!

Det här var faktiskt en aaanings mer spänning än vad vi hade bett om.

Så göra vi när vi fixar våran frukost

Här har vi påbörjat det hela.

Mmmm… En varm ägg- och baconmacka ska det bli.

Och här har det blivit just en sån. Vilken tur!

Men Ama då, tänker ni säkert. Har hon inget med frukosten att göra?

Jodå. Här kommer min uppgift in. Var och en gör det den är bäst på, och jag är bäst på att äta.

Gomorron!

HA!

 

Ni trodde inte att det fanns, va? På riktigt!

Men kolla här:

Vad säger ni NU då?

Men hoppsan…

Vad hände här då? Det var ju faktiskt en Hotell-camping…

Fast när huset är byggt, ja, då är det få saker som slår campinglivet.

Skulle möjligen kunna vara det här då.

Jäpp! Ama has left the hotel. Hon har till och med left Portugal och befinner sig någonstans i Galicien. Har inte riktigt koll på var…

Men ER har jag koll på.

Vad kan man göra i Porto?

Man kan åka en sån här gammal fin. Men det gjorde vi inte.

Man kan åka tunnelbana (som i det här fallet går högt uppe på en bro). Men det gjorde vi inte. Fanns ingen hållplats där mitt på bron.

Man kan åka det lilla tåget. Men det gjorde vi inte. Anders vägrade.

Man kan åka skidlift. Och det gjorde vi. Sååå mycket enklare med sandaler än med dom där mördarskorna man har när det är vinter och skidan den slinter.

Hur som helst, hur man än tog sig runt, så var Porto en väldigt fin stad.

Med fina utsikter.

Och massor av Portvinstillverkare.

Oj, jag höll på att glömma:

Man kan åka sån här också. Och det gjorde vi. Perfekt med en bergbana när man ska nerifrån och upp i en backig stad.

Skillnaden mellan Salamanca och Porto?

 

Ja, Ama har funderat över den. Och kommit fram till följande:

Salamanca har storkar som vänder bättersidan till.

Porto har trutar som vänder bättersidan till.

Skillnaden är hårfin och ack som ett fjun så lätt.

Och det, gott folk. Det har Ama kommit fram till alldeles själv och utan forskningsanslag.

Gomorron!

Ama goes utomlands

 

Jajjemensan!

Åtminstone om vi lyckas ta rätt väg här i rondellen.

Ser man på – vi lyckades! Äntligen är Ama utomlands. Det var på tiden.

Eftersom vi dessutom tjänat en timme på att köra över gränsen så kunde vi inmundiga frukost i lugn och ro. Och packa om bilen lite.

Om det går för fort och bromsarna har lagt av, då finns det såna här finurliga uppbromsningsramper. Som tur var behövde vi inte nyttja nån av dom.

Vi körde ute på landet ett tag.

Sen hittade vi återigen en fin camping.

Men var hade vi då hamnat?

Jo i Porto i Portugal. Här pratar dom konstigt.