Preciiiis som förra veckan.

29 oktober 2010

Fredag och marknad.

Preciiiis som förra veckan.

Gomorron!


Man ska hålla det man lovar!

28 oktober 2010

Den här bilden från imorse:

Den triggade Diana till att skriva denna kommentar:

Skulle du inte dansa i en sån en dag?
Appropå grejer du har att göra:
Skulle du inte sjunga snapsvisor för oss? Bah!

Jahaja. Jag är rädd att hon har rätt den här gången…

Eftersom Ama de casa har fullt upp med att fylla sin blogg med inlägg från Costa Rica så får det bli en kombi här.

Jag tar på mig en sån där klänning, dansar flamenco och sjunger snapsvisor på en och samma gång.

Häpp!


Ama de casa rör på sig

28 oktober 2010

Eller i alla fall rörde på sig. Dags att lämna Quepos och monstret i den svarta blåa lagunen poolen.

Jäpp. Ni gissar rätt. Vi är tillbaka i Costa Rica. Om ni trodde att jag hade glömt att jag har ett jättelager med bilder kvar därifrån, ja, då trodde ni fel. Era stackare.

Vi tog bussen – den som står där i vattenpussen – till Puntarenas.

Det var en populär buss. Ama hade en bad-hair-day, och lyckade väl sådär med självporträttet. Allt var som vanligt, alltså.

Väl framme i Puntarenas checkade vi in på ett käckt hotell. Sen var det dags för mat.

Här kanske man hade kunnat få Pizza Hut-pizzan hemkörd?

Fast vi valde den typiska maten. Den som i menyn gick under benämningen Typical Food, typ.

Djurlivet då, undrar ni kanske. Hur var djurlivet i Puntarenas?

Ja, vi såg till exempel sköldpaddor. Ni kanske tycker att det är helt uppåt väggarna att kalla den där enda sköldpaddan för sköldpaddor

… men vi såg faktiskt en till. Den där vägbulan är en vilsekommen liten sköldpadda som har kommit en aning tokigt till. Han räddades sedemera ner till stranden och den räddningen kom innan han blev platt.

Vi såg också en… Ja, vaddå? Om ni har orkat ända hit så har ni hittat en liten tävling. Vad såg vi här? Ama de casa har med sin kamera lyckats fånga ett djur på bild. Lika skicklig som alltid.


Skärpning!

28 oktober 2010

Ja, för så där ska det ju inte se ut?

Sådärja! Det var lite bättre.

Det är inte så lätt att blogga innan man fått upp ögonen ordentligt.

Gomorron!


Ett skruvat inlägg

27 oktober 2010

Ojdå! Vad händer här då?

Han drar!

Ja, vad kan han annars göra? Anders har fått en skruvdragare.

Men stackars Ama då? Har inte hon fått nåt?

Jodå. Men hon tar det lite lugnare:

Hon har fått en skruvmejsel. Fast det är klart, av den kan man ju också bli lite dragen…

Men hörrni, det är ju i alla fall Lill-lördag idag!


Ama smäller på stort!

27 oktober 2010

Eller smäller med stort i alla fall.

Anders: Don efter person…

Ama: Passa dig du…

… jag smäller högt också!


Ni kanske tycker att jag är sen?

27 oktober 2010

Men jag var faktiskt på stranden redan klockan åtta!

Fast i går kväll, då…

Där snodde jag ihop lite sandfigurer. Det tar på krafterna. Så om jag nu är lite sen, så vet ni vad det beror på.

Gomorron!


Var tog vägen vägen?

26 oktober 2010

Det var flera som undrade över The long and winding road i ett av gårdagens inlägg.

Så, då får ni ju helt enkelt följa med på gårdagens promenad då. Och Gun, det var faktiskt en morgonpromenad – i alla fall på gränsen… Vi började gå klockan 10 och det tar en stund innan man har kommit till starten, så att säga.

Man börjar med att åka bil söderut en bit, till San Pedro del Pinatar. Så, Marianne och Aurora: Det är varken i Holland eller södra Danmark. Det är i Spanien.

Där letar man upp piren. Hela det här inlägget bygger på att man går utåt på piren. Om någon obstinat läsare (jag nämner inga namn) tänker gå åt andra hållet så får hon byta ut höger mot vänster och vänster mot höger. Inte konstigt att det är så svårt att skilja på dom när dom byter plats med varandra så fort man vänder ryggen till. Upp och ned är i alla fall alltid upp och ned. Eller på samma ställe i alla fall.

Är alla med? Då går vi!

Tittar man till vänster ser man saltdammarna och folk som smörjer in sig i lera för att dom tror att dom ska bli yngre. Ama de casa gjorde inte det. Det är ändå kört.

Tittar man åt höger ser man innanhavet Mar Menor och båtar.

Vi går vidare. Jo, kom igen nu Camilla! Det är kul att promenera!

Tittar man åt vänster ser man saltdammarna, pippifåglar och snöhögar. I San Pedro ligger våra närmsta skidbackar. Eller hur det var…

Tittar man åt höger ser man fortfarande Mar Menor. Fast båtarna har sjunkit.

Vi knatar på.

Ser man på! Här är den. The long and winding road. Till vänster saltdammarna, till höger Mar Menor.

Vi fortsätter.

Tittar man snett fram till vänster ser man fortfarande saltdammarna och i fjärran ytterligare en skidbacke.

Tittar man snett fram till höger ser man Mar Menor. Båtarna har bärgats, lagats och sjösatts igen.

Tittar man uppåt ser man ett flygplan.

(Ja, ja! Jag ska komma till skott!)

Nu är vi framme!

Där borta är husen på yttersta spetsen av La Manga. Fast det är ju vatten emellan. Att ta sig dit torrskodd tar ca 1,5 timme härifrån. Med bil. Man måste runda hela innanhavet och köra ut på den långa La Manga-tarmen.

Så svaret på din fråga, Gilla, Var tar vägen vägen? är helt enkelt – ingenstans! Det är en återvändsgränd… Då är det ju bara att vända på klacken, byta höger mot vänster och gå tillbaka. Fast jag lämnar er här ute. Tjingeling!


Gick upp i morse.

26 oktober 2010

Såg att det var rosa på himmelen igen.

Såg att det fanns en vacker skulptur i förgrunden.

Såg att månen inte hade gått och lagt sig.

Insåg därmed att jag var uppe för tidigt.

Inzzzzsåg att jag kunde sova en stund till.

Insåg  också att jag inte kan fuska med såna däringa tidsstyrda inlägg (eller kan jag det?)

Inser att det är lika bra att säga:

Gomorron!


The long and winding road…

25 oktober 2010

Kunde knappast illustreras bättre? Eller…