Men dom sa ju att den skulle vara lätt! Easy. Då tänker jag mig en stig. Gärna med räcken och så. Den här terrängen är ju minst sagt… bucklig.
Stannar man och hämtar andan…
… så är det en massa kryp som tycker att mina påkar duger lika bra att kättra på som dom påkar som naturen har att erbjuda. Morr. Vi är förföljda av myror!
Vi skulle ju till ett vattenfall. Ama tyckte att det här dög.
Det blev bara ”lättare” och ”lättare” att ta sig fram.
Över stock…
… och över sten. Smidig som få.
Det här fallet kan väl duga? Självfallet inte…
Men vid det här laget var det bara att ge upp.
Ja, att ge upp tanken på att hålla skorna torra. Det var mycket enklare att klafsa fram mitt i vattnet än att klamra sig efter kanten där ormar och myror bara väntade på att attackera. Den där krokodilen som ligger på lurpass i förgrunden är lyckligtvis bara hunden. Sprite Dos.
Skam den som ger sig!
Vi är framme vid fallet! Här är det meningen att man ska hoppa. Kasta sig från klippan och ner i vattnet nedanför.
Tycker ni att det ser ut som Ama tänker hoppa? Tror inte det…
Istället är jag som vanligt käringen mot strömmen…
… och klättrar uppför istället.
Och ja. Sprite Dos klarade av klättringen på en tiondel av tiden.