Hemåt det bär

28 juli 2010

Efter Úbeda bestämde vi oss för att åka hemåt. Vi hade köpt en trekantemacka och hade lite yoghurt, så vi bestämde oss för att åka en bit och sen äta frukost efter vägen.

Vi såg en massa olivträd efter vägen. Vilket var lite överraskande.

Lite skojiga bergsformationer stötte vi också på.

Vägen var lite kringelikrokig på sina håll. Mer olivträd. Jag har nog aldrig sett så många olivträd i hela mitt liv, tror jag.

I fjärran ser man att snön fortfarande ligger kvar på Sierra Nevadas toppar.

Vi åkte över en bro.

Bron gick över en damm och där fanns ett alldeles utmärkt ställe att stanna för att äta vår medhavda frukost.

Precis när vi skulle plocka fram maten så kom det en varg!

Hur ska det gå? Spännande fortsättning följer…


Úbeda

28 juli 2010

Vi lämnade Baeza och körde mot Úbeda. På turistinformationen i Baeza hade vi kollat om det fanns nån camping i närheten, och det gjorde det minsann. En bit utanför Úbeda skulle det ligga en.

Här slog vi läger. Marken var stenhård. Anders hade full sjå att få ner tältpinnarna.

Som tur var fanns det ett stabilt staket som vi kunde knyta fast tältet i.

Som tur var fanns det också en pool att svalka sig i. Ni anar inte hur varmt det blir att sätta upp tält när det är över 35 grader redan från början…

Dags för lunch! Här kom det en objuden gäst. En katt som vi genast sjasade bort!

Såklart vi inte gjorde! Den här lilla kattmamman fick vara med och dela på patén. Vi var sedan väldigt populära så hon kom till och med och visade upp sina ungar sent på kvällen. Fast dom små liven var mycket rädda.

Dagen efter åkte vi in och tittade på Úbeda, som också är med på Unescos världarvslista sen 2003.

Det fanns gott om gamla byggnader. Men bara en gammal Ama de casa.

Stan är också känd för sin fina och världberömda keramik. Tyvärr sa packningsförmannen (Anders) att det inte skulle rymmas minsta lilla keramikskål i bilen utan att hans packningslogistik blev helt fördärvad. Undrar just om det var riktigt sant?

Det fanns också många trånga gränder. Till fots känns dom ju inte så hotfulla, men det är ju tur att man inte har nån…. Oops? Det har jag visst nämnt förut?

Ser ni att Anders står framför en garageport igen? Hur sjutton går det till att komma in där…

Här blev Ama lite nervös. Inte nog med att den där mannen på taket inte hade nån livlina. Han ställde sig och vinkade till mig också. Jag stoppade snabbt undan kameran och pep därifrån.

Úbeda låg också på en höjd. Med utsikt över… Ja, vad tror ni?

Just det. Olivträd.


Bra namn på en restaurang

28 juli 2010

Recife, Brasilien 1998.

Det är ju onekligen så att man blir lite sugen, eller?

Gomorron!