Två sätt att äta kräftor

Gemensamt för båda är att man måste ha kräftor.

En variant att inmundiga dessa är att lägga upp dom på ett fat med en bit västerbottenspaj och några matchande tomater. Sen skalar man dom försiktigt och äter dom lite fint sådär.

En annan variant är denna:

Man hugger kräftorna direkt ur skålen.

Sen är det bara att tugga i sig dom. Västerbottenspajen tar man vid sidan av.

Det finns dock en risk med denna andra metod:

Dom kan hugga tillbaka. Det gör ont.

Just det. Det finns en annan gemensam nämnare mellan dessa två olika sätt.

Nämligen själva gemenskapen.

Annons

Ett par reflektioner

Ett – Antingen är Kalmar före  sin tid:

Eller efter…

Två – När Anders slår:

Står blixten stilla.

Idag blir det Isla-País, Island-Island eller öland som det visst heter på svenska.

Gomorron!

Fortfarande i Kalmar

Och fullt program. Nu ska vi snart äta kräftor. Tänkte visa bilder från idag, men ni får nöja er med en arkivbild på Ama de casa, 5 år.

Varför då undrar ni kanske? Mitt svar blir varför inte? Plus att det var ungefär vad jag hade att tillgå på den dator där jag sitter och skriver nu.

Ha en trevlig fredagkväll – det tänker vi ha!

Till Sverige

Först parkerade vi bilen. Just den här vägen har vi aldrig tagit till parkeringen förut.

Här håller dom på att packa vårt plan. Med ”goda mackor”. Jag bestämde mig för att inte klaga på maten. Vi köpte ingenting av dom och sa inte ett pip till personalen under flygningen.

Sen var det inte polisen som mötte oss här i Växjö heller, utan snälla Jacob.

Vi åkte genom dom småländska skogarna. Inga olivträd, vilket var lite överraskande. Eller kanske inte…

Nu vaknade vi i ett halvsoligt och underbart svalt Kalmar, med utsikt över bland annat det vackra vattentornet. Och det här:

En korvmoj! Vad är väl svenskare än det?

Gomorron!

Vargen kommer!

Vi hade ju stannat för att äta frukost på vår väg hem. Då det helt plötsligt dök upp en varg!

Här är det riktigt farligt! Medan Anders jobbar som en besatt med att få upp smörgåspaketet (klistret var jättestarkt!) så står han med ryggen mot och ser inte den annalkande faran.

När vi väl hade kommit in i paketet så slängde vi självklart skräpet i den där papperskorgen som ni ser framför bilen.

Men det hade vi inte mycket för…

Vargen kastade sig över papperskorgen och slet ut paketet och slickade girigt ur dom små rester som fanns.

Det visade sig också vara en ganska klumpig varg.

Ni kanske inte ser, men där, under hennes vänstra framtass sitter den där klistergrejen med det jättestarka klistret fast under hennes tass.

Klumpig, alltså. Och söt!

Här syns det bättre. Hon skuttade runt med den där klisterlappen ett bra tag utan att lyckas bli av med den.

När vi lämnade henne hade hon fått en bit smörgås av mig, lite yoghurt av Anders och blivit av med klisterlappen. Sämre start på dagen kan en varg ha.

Vi åkte ned från bergen och kom ut på lite större vägar. Det som skymtar till höger är en bromsramp för ”run-away-trucks”. Inte så kul att behöva använda kanske, men bra mycket bättre än alternativet ifall bromsarna lägger av i nedförsbacken.

Vi stannade till här, på Ikea i Murcia. Åt korv och köpte med oss prinsessbakelser.

Sen tog vi vägen över Los Montesinos. När det inte regnar är den alldeles utmärkt.

Ni minns väl filmen?

Sen kom vi hem till ett (ostädat) garage.

Snipp, snapp, snut, så var campingen slut!

Ja, jag hör hur ni jublar där ute. Äntligen över!

Dessutom hör jag hur några muttrar om hotell. Nu var det faktiskt så att vi bodde tio nätter på hotell, men tolv nätter på camping. Så det var mer campingsemester än hotellsemester. Sådetså!

Det visade sig också att någon hade kommit på min strategi här också. Bara Jag skrev en kommentar:

Tar man riktigt många bilder har man material till inlägg som räcker till nästa semester 🙂 Smart!

Hmmm… Som en händelse åker vi till Sverige idag. Preciiiis när bilderna från campingen har tagit slut. Vad kan man säga? Busted!

Datorn får självklart hänga med, för i Sverige finns det väl internetuppkopplingar överallt! Jo, det måste det väl göra…

Psst! Den där vargen… Det var ju egentligen en hund. Fast historien blir ju inte lika spännande då.

Bättre idéer har nog funnits

Limassol, Cypern 1982

Eller vad säger ni?

Gomorron!

Hemåt det bär

Efter Úbeda bestämde vi oss för att åka hemåt. Vi hade köpt en trekantemacka och hade lite yoghurt, så vi bestämde oss för att åka en bit och sen äta frukost efter vägen.

Vi såg en massa olivträd efter vägen. Vilket var lite överraskande.

Lite skojiga bergsformationer stötte vi också på.

Vägen var lite kringelikrokig på sina håll. Mer olivträd. Jag har nog aldrig sett så många olivträd i hela mitt liv, tror jag.

I fjärran ser man att snön fortfarande ligger kvar på Sierra Nevadas toppar.

Vi åkte över en bro.

Bron gick över en damm och där fanns ett alldeles utmärkt ställe att stanna för att äta vår medhavda frukost.

Precis när vi skulle plocka fram maten så kom det en varg!

Hur ska det gå? Spännande fortsättning följer…

Úbeda

Vi lämnade Baeza och körde mot Úbeda. På turistinformationen i Baeza hade vi kollat om det fanns nån camping i närheten, och det gjorde det minsann. En bit utanför Úbeda skulle det ligga en.

Här slog vi läger. Marken var stenhård. Anders hade full sjå att få ner tältpinnarna.

Som tur var fanns det ett stabilt staket som vi kunde knyta fast tältet i.

Som tur var fanns det också en pool att svalka sig i. Ni anar inte hur varmt det blir att sätta upp tält när det är över 35 grader redan från början…

Dags för lunch! Här kom det en objuden gäst. En katt som vi genast sjasade bort!

Såklart vi inte gjorde! Den här lilla kattmamman fick vara med och dela på patén. Vi var sedan väldigt populära så hon kom till och med och visade upp sina ungar sent på kvällen. Fast dom små liven var mycket rädda.

Dagen efter åkte vi in och tittade på Úbeda, som också är med på Unescos världarvslista sen 2003.

Det fanns gott om gamla byggnader. Men bara en gammal Ama de casa.

Stan är också känd för sin fina och världberömda keramik. Tyvärr sa packningsförmannen (Anders) att det inte skulle rymmas minsta lilla keramikskål i bilen utan att hans packningslogistik blev helt fördärvad. Undrar just om det var riktigt sant?

Det fanns också många trånga gränder. Till fots känns dom ju inte så hotfulla, men det är ju tur att man inte har nån…. Oops? Det har jag visst nämnt förut?

Ser ni att Anders står framför en garageport igen? Hur sjutton går det till att komma in där…

Här blev Ama lite nervös. Inte nog med att den där mannen på taket inte hade nån livlina. Han ställde sig och vinkade till mig också. Jag stoppade snabbt undan kameran och pep därifrån.

Úbeda låg också på en höjd. Med utsikt över… Ja, vad tror ni?

Just det. Olivträd.

Bra namn på en restaurang

Recife, Brasilien 1998.

Det är ju onekligen så att man blir lite sugen, eller?

Gomorron!

Resan fortsätter

Jag förstår om ni blir förvirrade. Hade vi inte kommit hem? Jodå, campingturen är slut för länge sen, det är dock inte bilderna. Så – stackars ni – det är inte över än!

Vi lämnade Córdoba och åkte västerösterut. Höger, vänster, öster, väster… Det är svårt det där.

Vi såg en himla massa olivträd.

Miljoners, miljarders olivträd.

Svischade förbi katedralen i Jaén.

Sen var det slut på svischandet ett tag. I Baeza blev det trångt igen.

Amas mantra: Tur vi inte har husbil…

Amas mantra: Tur vi inte har husbil…

Amas mantra: Tur vi inte har husbil…

Amas mantra: Tur vi inte åker bil nu…

Baeza finns på Unescos världsarvslista sen 2003. Den ligger på en höjd och man har en fin utsikt över…

… just det. Olivträd.

Det var en fin stad, men i dom gamla delarna var det väldigt trånga gränder. Tur man inte… Ja, ni fattar, va?

Här är till och med Anders tveksam på om man verkligen får in en husbil i det här garaget. Ja, får man in nån bil överhuvudtaget? Den måste i såna fall ha en otroligt bra svängradie…

Trångt, som sagt.