Hur hamnade vi då i den där knipan?

12 maj 2010

Ama de casa skulle ju berätta det för er i det HÄR inlägget, men kom ju liksom inte fram till slutklämmen.

Så. Jag tar nya friska tag så ni får veta. Om ni inte är intresserade? Mitt tips är att blunda medan ni scrollar nedåt.

Var var vi? Just det. Vi skulle precis landa i Wamena som ligger i höglandet på Irian Jaya, den Indonesiska delen av Nya Guinea.

Vi åkte direkt till marknaden. Den såg inte riktigt ut som den som vi har här. Golvet funkar bra som bord också.

Ser hon inte väldigt kissnödigt ut, tjejen till höger? Men kommer det skojiga blekskära turister kan man ju inte ta sig tid att gå på toa…

Killen i den gula hatten som håller i ett papper, det är vår Guide, Titus. Hans engelska var väl inte helt perfekt. Egentligen kunde han bara ett ord. Om man skriver det fonetiskt skulle det kunna se ut så här: Tjang! Skriver man det på engelska så blir det change. Dom säger ju att eskimåerna har 100 ord för snö. Titus hade istället 100 betydelser för ”tjang”. Anders blev en fena på att tolka honom. En dag tog Titus av sig sin gula mössa. Pekade på huvudet och utbrast:

Tjang!

Jaha, du har klippt håret, sa Anders. Typ ändrat frisyr…

Vad var det då för lapp han höll i, Titus?

Det var en karta. Vi skulle ut på en liten walkabout.

Så vi vandrade iväg.

Rakt upp i det där berget skulle vi. Där uppe fanns det en intressant saltkälla.

Så vi gick. Och vi gick. Och vi gick… Mitt på dan var det. Varmt! Uppför var det. Jobbigt! Men vi gick… När vi hade gått i en två timmar eller nåt så frågade Anders hur långt det var kvar.

Tjang! Tre – fyra timmar, kanske?

Ama de casa tyckte just då att en saltkälla var det mest ointressanta som kunde finnas i hela världen. Men, vi knatade vidare.

En kvart (!) senare var vi framme.

Tidsuppfattning. Det var inte Titus starkaste sida.

Här är den. Saltkällan. Många människor kom dit och saltade in sina grejer.

Under vandringen upp hade vi sällskap av flera stycken, bland annat ett par barn. Dessa fick Ama de casa att känna sig lastgammal och i dålig kondtion redan då för 17 år sen. Dom sprang nämligen upp och ner som små yrväder och avverkade säkert den fyrdubbla sträckan upp. Allt medan jag flåsande och sakteliga släpade mig uppför.

Här får en av dom söta småpojkarna titta i Anders kamera. Dom tyckte att zoomen var roligast.

Sen skulle vi ner. Det var fuktigt och halt – då är det inte så lätt att gå nedför heller!

Men det gick bra – With a little help from my friends.

Ooops! Har visst inte kommit fram till det jag egentligen skulle berätta. Sorry. Fastnade liksom lite i minnenas allé när jag skulle söka fram bilderna… Men om det kniper kanske jag kan återkomma till knipan.

Hoho! Nu kan alla ointresserade titta igen.

Annons

Dagen så här långt

12 maj 2010

Vi gick ut.

Såg lite fina blommor.

Såg några fina blommor till.

Sen gick vi hem.

Och grillade hamburgare.

Jomen det var väl otroligt intressant? Det mest givande inlägget som ni har läst idag?

Har ni otur nu så trycker Ama de casa på ”Publicera”-knappen också.

Edit: Tyvärr blev det så. Ska försöka hejda mig nästa gång.


Ama de casa är trendig!

12 maj 2010

Det trodde ni inte va? Men det är sant! Dom sa det till och med på nyheterna igår. På Rapport minsann…

Det är nämligen trendigt att tälta.

Så jag har varit trendig i en himla massa år, utan att ens veta om det. Men så är det nog bland oss trendsättare. Vi liksom sätter ut riktlinjerna utan att vara medvetna om att dom stora massorna hakar på.

Det här är i England redan 1986. Vi hade vårt eminenta cykel- och kanottält. Kompisarna vi reste med hade ett kupoltält som var enklare att sätta upp. Det var tävling varje gång vi skulle upp med tälten, oftast vann vi (som jag minns det i alla fall).

Just denna gång skulle Anders laga den kärvande takluckan på bilen så jag tävlade i numerärt underläge. Gick jättebra! Jag tycker mig minnas att jag vann. Anders suckade, rev ner tältet och började om.

Cykel- och kanottält, förresten, dumt namn. Det rymdes ingen cykel i det, än mindre en kanot.

Gomorron på er!