Ama de casa undrade förut om ni ville veta hur vi hamnade i den HÄR knipan. Det var det några som gjorde, så jag berättar väl lite då.
Det är på hösten 1993.
Här landar vi i Jayapura, huvudorten på Irian Jaya som är den Indonesiska delen av Nya Guinea. Ja, det är ju inte vi som landar just nu, men det var här vi landade.
Anders sa till guiden som tagit med oss till utsiktsplatsen att landningsbanan såg lite kort ut. Nej då, sa guiden. Det landar jumbojet här. Fast förtsta gången det landade ett sånt så stannade det ute i risåkern…
Efter 36 timmars flygresa med flera mellanlandningar så var vi rätt trötta. Tänkte bara titta runt lite innan vi stupade isäng.
Ser man på! En bro! Ama de casa älskar broar.
En liten grabb står och tittar nyfiket på oss. Vi tittar nyfiket tillbaka…
Den ser ju riktigt inbjudande ut att gå på också! Undrar om den håller?
Jajjemensan! Här kommer ju tre små barn gåendes. Fast jag tror inte att jag vågar testa. Det ser onekligen rankt ut, och det forsar väldigt där under….
Nej. Jag skippar det. Jag vet – jag är en fegis!
Nu ja! Nu är jag en fegis. Inte då… Det är en 17 år yngre Ama de casa som testar hållfastheten på bron. Den höll. Vad bra!
Sen stöp vi i säng för att morgonen efter ta det här flyget:
Ett käckt litet propellerplan där det sprang kackerlackor både på matbrickan och mellan fönstren. Har åkt med bättre plan i mina dar…
Vi skulle till Wamena som ligger uppe på höglandet. Ska man dit har man inget annat val än att flyga för det går inga vägar dit.
Det sägs att så sent som inpå 1950-talet så levde dom som kannibaler där… Hoppas dom har bytt diet nu.
Hoppsan! Ni fick ju inte veta hur vi hamnade i knipan… Men det kanske kan komma mera, längre fram. Om ni vill och orkar.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 
