Ama de KASA – the Movie!

23 mars 2010

Det var busiga och ”bussiga” Dansbandsfrun som myntade begreppet. Ama de Kasa. Det var när hon hade sett nån kommentar där jag beskrev min skidåkningsstil.

Eftersom Ama de casa bangar på att visa videobevis på soldansen som visade sig vara mycket läskig när man känner till koreografin, så bjuds ni härmed in till världspremiären av Ama de KASA – the Movie! 

Håll tillgodo!

Det var lite läskigt när Anders flåsade mig i nacken och när snowboardåkarna inte höll sig undan. Dom fattade helt enkelt inte att det var en moviestar som susade nedför backen!

Självkritik? Nej. Inte mycket…


Hur man tar sig till fjällen.

23 mars 2010

Man börjar med att ta tåget från Venedig. Ja, om man befinner sig där vill säga. Annars tar man kanske tåget från Malmö eller flyget från Oslo? Vad vet väl en Ama de casa om det?

Vi tog i alla fall tåget från Venedig till Verona. När man åker den typen av färdmedel måste man vara aktsam så man inte drabbas av andras bacillusker. Här var dock Ama de casa lyckligt ovetande om faran som lurade bak ryggen.

I Verona fick vi sova en natt. Då måste man ju gå ut och äta.

I bästa bloggstil smygfotade Ama de casa kocken. Fast som ni ser så skedde det inte så mycket i smyg, kocken tittar ju rakt in i kameran… Kan bero på att Ama de casa alltid fotar med armarna helt utsträckta. Ser hur dumt ut som helst enligt Anders. Han har nog rätt, det ser dumt ut och är inte särskilt diskret. Måste öva på fototekniken…

Som tur var: No hard feelings! Maten var god också, en mycket trevlig kväll.

Ojsan! Ama de casa har visst spårat ur lite i det här inlägget. Tur att det inte var på tåget det hände. Åter till den röda tråden.

Eller till dom röda väskorna i alla fall. Morgonen efter gick vi till järnvägsstationen igen.

Ama de casa vill alltid vara ute i god tid. Anders är coolare, men blir lite nervös (eller snarare less på) att ha en hoppande Ama de casa vid sin sida.

Den här gången stämde inte biljetten riktigt, det var rätt tågnummer men fel slutdestination. Det var ju gott om tid att reda ut det. Vi kollade i biljettluckan och det var helt grönt. Då fick Ama de casa syn på ett tåg som gick 20 minuter tidigare.

– Kan vi inte ta det istället, frågade jag tanten i luckan.

Visst kan ni det sa hon men då måste vi göra om biljetten. Hon satte igång med en långsam process, grejsade och hade sig. Vi fick betala tre euro extra för ändringen och helt plötsligt hade vi  väldigt bråttom istället för väldigt gott om tid.

Snyggt va! Att lyckas få betala pengar för att få stressa och sen få vänta en timme och femtio minuter i Trento istället för en och en halv timme…

Nåja. Vi hann i alla fall med tåget till Trento. Som för övrigt uttalas Träjnto av nån outgrundlig anledning.

Lite fränt va: We took the train to Träjnto.

Ja. Här satt man då. I Trento och väntade på bussen.

Tiden går ju så fort när man har roligt…

Så var det bussåkningsdags.

Å här ser vi fjällen!

Ni ser vad enkelt det är att ta sig dit. Men det finns ju mycket snabbare sätt. Nästa gång satsar vi nog på det här:

Den här cyklisten körde vi om fem eller sex gånger innan han försvann helt. Det verkar gå mycket fortare att cykla!


In i dimman igen!

23 mars 2010

Idag är det lite dimmigt. Fast bara lite.

Tittar man åt andra hållet så ser det mycket bättre ut!

Eller kanske inte…

Nu skulle det vara läge för Ama de casa att dansa soldansen!

Tyvärr, gott folk. Efter att ha läst hos Ulrika hur soldansen egentligen går till så är det slutdansat här. Ama de casa har lite amatörmässigt bara skuttat runt och försökt locka fram solen. Den riktiga koreografin ger jag mig INTE på.

Det soliga Spanien är alltså ett minne blott…

Gomorron!