Intressant tolkningshjälp

15 mars 2010

Vi tänker skaffa oss en gallergrind på terrassen eftersom det varit flera inbrott runt omkring i området.

Var skaffar man bäst en sån?

Anders ”chit-chattade” med vår granne – Angeles, ex-ex-presidentskan i föreningen – i porten i morse. Hon tyckte att dom som levererat grinden nere i porten var dom bästa som fanns i närområdet. Hon hade själv köpt gallergrind av dom.

Snäll som hon är så erbjöd hon sig att hjälpa till. Vi tackade så mycket och gav oss av med Angeles och hennes man till Montesinos, en liten by just utanför Torrevieja.

Hmmm… Vi åkte alltså iväg till Montesinos för att få hjälp med spanskan av spanjorer som bara pratar spanska?

Här är vi hos gallerdörrstillverkaren. Vi brukar kalla Angeles ”Lilla tanten”. Undrar varför?

Med vår ”eminenta spanska” och en del charader lyckades (?) vi förklara vad vi var ute efter. En av dom två bröderna som driver firman skulle sen följa med oss för att ta mått och kolla vilken lösning som var bäst för oss.

Vi åkte hemåt. Jag frågade Angeles ifall han som skulle ta måtten (som åkte i en egen bil) visste vart vi skulle, vart vårt hus låg.

– Nej, det gör han inte, men hans bror vet!

Vad bra! Synd bara att han var kvar på firman…

Vi lyckades i alla fall komma till samma ställe allihop.

Här måttas det och ritas, nästa vecka får vi väl se vad det är vi har beställt…

Det är väldigt trevligt med goda grannar!


Ni trodde väl inte att ni skulle slippa?

15 mars 2010

Bara för att Ama de casa var utan internet några dagar så kommer ni inte undan – här kommer starten av Italienresan.

Ja, det är klart. Ni kan ju komma undan genom att sluta läsa här…

Då åker vi!

Vi landade på Bergamo och tänkte ta direktbussen till Verona där vi hade bokat ett hotell för tre nätter.

Ett litet aber bara – det fanns ingen direktbuss.

Här väntar Anders på bussen som ska ta oss till järnvägsstationen inne i Bergamo.

Här väntar Anders på tåget som ska ta oss till…

… Rovato. Vart tusan nu det låg. Ooops! Här kommer ju tåget – nu fick Ama de casa bråttom!

Fast det där var ju bara ett godståg som vägrade stanna och plocka upp oss.

Via sms och snälla vänner fick vi veta att vi var ca 10 mil från Verona. Bra! Då har vi åkt åt rätt håll i alla fall.

Minnesanteckning: Ta alltid med en karta!

Ser man på! Här har vi hittat fram till vårt hotell. Fyrstjärnigt minsann!

Här modebloggar Ama de casa i kläder från tidigt 2000-tal. Ja, mina kläder är gamla, tyvärr inte tillräckligt gamla för att räknas som vintage och därigenom bli hippa. Ordet ”hippa” däremot, det är tillräckligt gammalt, men bara för att räknas som töntigt…

Bredvid sängen fanns en liten skojig panel. Vi tryckte massor av gånger på den där lilla knappen, men det kom aldrig nån liten tant… Eller så var hon så liten att vi aldrig såg henne?

Hur kan man då vara säker på att man har hamnat i Italien?

Jo, man är ju i Pizzans förlovade land!


En annan anledning…

15 mars 2010

… till att det blev lite skralt med bloggningen är att alla är så förskräckligt snåla, snikna och egenyttiga.

Det kostade ju 50 eurocent i minuten att surfa på hotellet i Verona.

Det är snålt och sniket.

Alla nät vi hittade ute på stan var låsta och lösenordsskyddade.

Det är egenyttigt!

Nä, nu får det väl vara slut med undanflykter…

Gomorron!