End of story…

Om ni har ledsnat på vår Vietnamtur 1994 så kan ni sluta läsa nu.

Okey, för dig som är kvar (finns det nån?) så kommer här slutet på berättelsen.

Det fanns ju andra sätt att ta sig runt, man behöver ju inte åka buss eller tåg.

Man kan ju gå till exempel. Har man tur så blir man bjuden på nåt att äta också när man är ute och traskar. Människorna var otroligt vänliga och nyfikna på oss som såg så konstiga ut.

Många mammor ville att vi skulle hälsa på deras barn och sträckte fram dom till oss – dom minsta barnen gallskrek! Dom hade nog inte sett nåt läskigare i hela sitt liv.

Man kunde också hyra sig en vespa. Det som ligger bakom Ama de casa är fisk som ligger på tork. Jag lovar – i den här stan luktade det inte gott!

Cykeltaxi kunde man också ta. Fast här var det visst fullsatt…

Vi besökte också en hel del lyxiga restauranger. Det var jättegod mat. Ama de casa som är totalt datumfixerad och inte äter något som ”gått över tiden” glupade i sig med god aptit.

Anders: Hur kan du som inte kan dricka mjölk som är en dag gammal äta det här? Vi såg ju hur köttet förvarades. I en plastpåse i värmen under disken…

Ama de casa: Enkelt! Det fanns ingen datumstämpel!

Vi varvade lyxrestaurangerna med gatukök. Lägg märke till dom små röda stolarna i nedre vänstra hörnet. Var det barnavdelningen månne? Nejdå, på många ställen hade dom inte större stolar än sådär. Vi satt liksom och åt med benen under hakan…

Vi bodde lyxigt också.

Vi satt inte bara och skumpade på olika fördmedel. Vi hann med lite sol och bad också. Här la vi tydligt märke till att det där svenska ”avståndet” inte existerade här nere. Den här tanten hyrde vi solstolar och parasoll av. Rätt som det var kom hon med en badring under armen, tog Ama de casa i handen och tyckte att det var hög tid att bada. Så det var ju bara att haka på. Det var tur att vi hade badringen annars hade nog tanten drunknat…

Anders fixade en vattenlekpark åt barnen. Detta genom att sätta ihop händerna, sätta dit barnets fot och skicka dom högt upp i luften sen landade dom med ett plask. Detta var en mycket uppskattad lek. Ja, förutom hos en kille som tyckte det var mycket roligare att pilla loss flagor från Anders lite brända rygg…

Strandförsäljarna var också på oss. Fast inte den bemärkelsen man är van vid. Ama de casa satt och tryckte under parasollet (solen var stark!). Då kom dom och satte sig bredvid. Petade hårt på Amas röda arm och höll på att fnissa ihjäl sig när det blev ett vitt märke, som sen gick tillbaka till rött efter ett tag. Då var det dags att peta igen – så höll dom på länge!

Som sagt – inte riktigt den distans mellan människor som vi var vana vid.

Vad gjorde vi mer? Ja, när man inte har nåt annat att göra…

… så kan man ju alltid skrämma små barn.

Sådär! Nu ska ni inte bli plågade mer av Vietnamresan. Men Ama de casa kan inte lova att det är slut på resandet i den här bloggen för det.