Det är knepigt. Ja, i alla fall var det så 1994.
Mycket trafik var det. Mest cyklar och moppar.
När man skulle gå över så fick man inte tveka. Att använda ”Ama de casa-metoden” fungerade inte alls. Jag lyckas – fortfarande – ställa till problem så fort jag möter nån. Väntar tills vi är mitt framför varandra och sen börjar jag liksom jazza hit och dit tills vi nästan krockar.
I Vietnam hade cyklisterna och mopedisterna en sorts plan.
”Nu är hon där. Om jag kör precis där hon är just nu så är hon inte kvar när jag är framme”.
Ama de casas jazzande ställde till en hel del incidenter… Även för cyklisterna bakom som ju också fick väja eftersom dom hade samma plan som dom framförvarande…
Det slutade med att vi skaffade oss en plan. Den gick ut på att Ama de casa tog Anders under armen och passerade gatan tittandes åt ett annat håll.
Här var dock Ama de casa oskyldig:
Anders framför ett typiskt gatukök i Saigon. Ser ni hans något skärrade blick?
Hade Ama de casa tagit bilden bara nån sekund senare så hade det varit en bild av en moppe som krockade med det där gatuköket…
Det var andra jazzande turister som ställde till det.
Ama de casa ryckte ut med första hjälpen (våtservetter) för att hjälpa dom som kört ikull.
Publicerat av Ama de casa 
Ama de casa 