Att korsa gatan i Vietnam

01 mars 2010

Det är knepigt. Ja, i alla fall var det så 1994.

Mycket trafik var det. Mest cyklar och moppar.

När man skulle gå över så fick man inte tveka. Att använda ”Ama de casa-metoden” fungerade inte alls. Jag lyckas – fortfarande – ställa till problem så fort jag möter nån. Väntar tills vi är mitt framför varandra och sen börjar jag liksom jazza hit och dit tills vi nästan krockar.

I Vietnam hade cyklisterna och mopedisterna en sorts plan.

”Nu är hon där. Om jag kör precis där hon är just nu så är hon inte kvar när jag är framme”.

Ama de casas jazzande ställde till en hel del incidenter… Även för cyklisterna bakom som  ju också fick väja eftersom dom hade samma plan som dom framförvarande…

Det slutade med att vi skaffade oss en plan. Den gick ut på att Ama de casa tog Anders under armen och passerade gatan tittandes åt ett annat håll.

Här var dock Ama de casa oskyldig:

Anders framför ett typiskt gatukök i Saigon. Ser ni hans något skärrade blick?

Hade Ama de casa tagit bilden bara nån sekund senare så hade det varit en bild av en moppe som krockade med det där gatuköket…

Det var andra jazzande turister som ställde till det.

Ama de casa ryckte ut med första hjälpen (våtservetter) för att hjälpa dom som kört ikull.

Annons

Ama de casa VANN!

01 mars 2010

Men det var en mycket knapp seger.

Bara 1 – 0.

Ser ni? Den där enda sandalen som faktiskt står skohyllan? Det är Ama de casas sko. Grattis till mig!

Hur kunde det bli så här?

Jo, vi hade väldigt bråttom.

Ut till läxläsningen. Man får inte slarva med den!


Vi marscherar in i mars

01 mars 2010

Den här måndagen och månaden börjar ju bra.

Gomorron!