Blogg anno 1994

26 februari 2010

Så här såg Ama de casa-bloggen ut 1994:

Jäpp! Senaste designen på den tiden!

Här skrev Ama de casa kortfattade anteckningar om vad som hänt på resorna. Mestadels för att hålla reda på vad dom olika ställena hette, vad vi hade gjort och så. För att vi skulle kunna organisera bilderna när dom långt senare blev framkallade. Dom här små anteckningarna är kul att ha kvar idag. Många saker som man minns finns inte med och vice versa.

Sen fick Ama de casa syn på detta:

Oj! Det verkade ha varit en lång resa hem från Vietnam via Bankok. Det hade jag glömt. Vi landade i gryningen i Sverige.

Kolla sen på detta:

Hahaha! Samma dag som Ama de casa landar halv sex på morgonen så börjar hon på ett nytt jobb!

Är jag cool eller är jag COOL?


Jakten på måsen

26 februari 2010

Hahaha! Ama de casa borde inte få HA en kamera! Jag hade gett mig tusan på att jag skulle fota en mås idag när vi var ute och promenerade. Ja, ni såg väl den fina måsen i förra inlägget?

Här kan ni se delar av Ama de casas måsjakt:

Ser ni måsen? Den var där alldeles nyss…

Bättre, men inte helt perfekt. Den där lilla taggen som sticker upp i nedre bildkanten är en måsvinge.

Sedär! Lite mer mås på samma ställe. En aning suddigt bara. Nästan perfekt!

HA! Där satt den! Hela måsen är ju med! Ni ser den väl i nedre bildkanten? Problemet är bara att det inte är en mås, utan en tärna! Ama de casa skulle ju fota en mås!

Anders: Men du trycker ju av för sent!

Ama de casa: *surt* Men gör det bättre själv då!

Anders tog kameran. Siktade och tog EN bild.

Typiskt! Att Anders skulle hitta den där enda linslusen till mås som var ute idag. Hrmmmph!


Ama de casa tar sig ton!

26 februari 2010

Här kommer Dagens promenad i ord ton och bild. Sjung med, vettja!

Jesus Christ Superstar,
Do you think you’re what they say you are?

Åh, Kristina guldet blev av sand!

Med Ama. Vilken Ama ? Jo, Ama. Vilken Ama ?
Jo, Ama, Ama, Ama, Ama på Spången!

My baby takes the morning train
He works from nine till five and then
He takes another home again
To find me waitin’ for him

Vem kan segla förutan vind?
Vem kan ro utan åror?
Vem kan skiljas från vännen sin
Utan att fälla tårar?

Se måsen med löjan i näbb han fick sitt…

men jag fick en arm om min hals!
O, eviga ungdom, mitt hjärta är ditt,
spel opp, jag vill dansa en vals! 
 
 

So long, farewell, auf Wiedersehen, good night
I hate to go and leave this pretty sight
So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu
Adieu, adieu, to yieu and yieu and yieu!

Nå hängde ni med hela vägen?

Ama de casa utlovar ett fint pris till den som spelar in en rock-video efter det här manuset och lägger ut den på sin blogg!


Om någon undrar…

26 februari 2010

Så är det fredag idag.

Det ser ut att bli bra väder också. Bra väder för tvätt alltså. Jag är ju en flitig Ama de casa. Jajjemensan!

Buenos días a todos!


Bluuue mooon!

25 februari 2010

You saw me standing alone!

Men vänta lite nu! Känns inte detta lite välbekant? Ett ögonblick…

Visste väl det! Kolla HÄR om ni vill se resten. TUR att Ama de casa hade förberett lite – är lite trött, nämligen.

Godnatt allihopa! Vi ses kanske imorr’n.


Att resa runt i Vietnam 1994 – del 2

25 februari 2010

I förra avsnittet hade vi ju fått tag i biljetter och hittat vårt tåg.

Observera att Ama de casa bär sin ryggsäck alldeles själv! Det var innan jag kom på att dom ju hade små praktiska handtag och att Anders som ju har två armar kunde bära båda. Efter den upptäckten övergick vi från att vara backpackers till att åka med resväska. Som Anders sa:

– Det är enklare att dra en väska än att bära två ryggsäckar.

Det fanns fem olika klasser att välja på tågen. Hard seat, hard bed, soft seat och soft bed. Den femte skulle vara finast, men den såg vi aldrig röken av.

Vår första tågresa blev med soft seat. Ama de casa var helt slut och somnade som en stock! Tyvärr inte bara somnade, jag drog såna också. Huvudet bakåt, munnen på vid gavel och mycket långa och ljudliga snarkningar. Det kom säkert drägel i mungipan också. Anders väckte mig och då upptäcke jag att hela vagnen tittade på mig och fnissade. Fast inte lika högt och ljudligt som jag hade levt om. Aja, trött som jag var så brydde jag mig inte så mycket, utan vände lite på mig och somnade om.

Här åker vi soft bed i glada vänners lag. Mycket praktiskt! Man kunde lyfta på madrasserna och där under var det en låda där man hade sina grejer. När man ligger på alla sina saker så känns inte stöldrisken så stor.

Våra nyfunna vänner hade vi väldigt trevligt med. En pratade vietnamesiska vilket vi ju inte förstod. Den andra pratade ryska. Charader igen alltså och en massa pekande i Lonley Planet boken.

Vi bad en konduktör att väcka oss när vi var framme. Vi kunde ju inte riktigt läsa namnen på skyltarna och dessutom skulle vi vara framme mitt i natten. Han väckte oss och vi tittade ut. Var vi verkligen framme? Det var becksvart och vi såg inte ens nån station. Men vi klev snällt av tåget. Det fanns en liten perrong och ett stationshus men det var allt. Var fanns själva stan?

Det slutade med att två killar på motorcykeltaxi lovade att skjutsa oss till ett hotell som vi pekade ut i vår Lonley planet. Kändes väl sådär… Tänk om dom i mörkret åker åt varsitt håll till exempel? Men det fanns inget annat att välja på så vi hoppade upp. Det gick så bra så, vi kom fram säkert och dessutom till samma ställe båda två.

Soft bed-klassen blev vår favorit. Här kommer en icke-favorit:

Hard seat. Hårt, mycket hårt. Dessutom var sätena små och inte särskilt ergonomiskt utformade. Man fick ont överallt! Vi trodde att vi hade köpt soft seat och vi trodde att resan skulle ta 8 timmar. Vi fick hard seat och resan tog 16 timmar.

Det ingick mat i biljetten. Här kommer serveringen. Vi fick lite finare mat än vietnameserna men det kändes inte så fel eftersom vi som inte var vietnameser fick betala väldigt mycket mer för biljetterna.

Det blev bra stökigt och ännu mera trångt. Folk hängde upp hängmattor och la sig på golvet framför våra fötter. Det gick inte att röra sig.

Efter ett antal timmar i totalt stillasittande i samma ställning kom en konduktör och erbjöd oss hard bed för 10 USD per person. Det var ohyggligt mycket pengar på den tiden i Vietnam.

Ama de casa hatar mutor. Men nånstans går smärtgränsen. Han fick mutor. Vi fick hard bed. En stenhård säng med en liten och tunn bastmatta på. Sängen gjorde verkligen skäl för sitt namn, men det var skönt att kunna sträcka på sig i alla fall.

Oj! Nu håller det på att bli så där långt igen, så här slutar Ama de casa att tråka ut er . HOHO! Ni kan vakna nu!


Husmorstips!

25 februari 2010

Ama de casa har ama-de-casat lite nu igen. Pressat kläder. Jajjemensan!

Här kommer ett tips hur man gör det på ett enkelt sätt:

Man stoppar kläderna i en påse och dammsuger ut all luft. Sen är det bara att sitta och titta på dom medan dom blir pressade. Man kan också göra nåt annat under tiden om man vill, men det kan ju bli lite för ansträngande.


Vi går mot varmare tider!

25 februari 2010

Det verkar kunna bli en fin dag igen. Redan 14 grader ute.

Det är nog dags att plocka fram sommarskorna nu…

Sådärja. Då var det gjort.

Nu måste Ama de casa vila lite efter den ansträngningen.

Gomorron!


Svaret på rebusen!

24 februari 2010

Decdia efterlyste svaret på rebusen. Eftersom hon älskar länkningar så var det ju tur att hon gjorde det. För hennes svar var helt kasst! Tro nu inte Ama de casa gör narr av henne… Hennes svar var just narr. Inte rätt, men inte alls kasst heller. Fy på sig, Ama!

Vad var det här?

Nu är det faktiskt Anders fel att det blev lite knepigare. Det var han som kom med idén till rebusen och Ama de casa skred genast till verket och komponerade detta fina paintalster:

Det är faktiskt samma rebus! Bilden är från Storforsen i Piteälven vid Bredsel 1988. 

Svaret? En Massarin! Eller Mazarin som det nog stavas på riktigt.

(Ellis: En massa r-i-n, alternativt en massa RIN)

Först ut med rätt svar var… Hebbe! GRATTIS till dig!

Men du var långt ifrån ensam att klara kluret.

Ingrid, Aurora, Gun, Kristina, Carina, Britt, Mia Systeryster, Nattis, Ulrika, Catarina, Marie och Anita klarade det också! GRATTIS till er med!

Ni är för duktiga!

Nästa bildgåta kommer att bli mycket svårare!


Dagens lunch

24 februari 2010

Ama de casa har sagt det förr och säger det igen. Det är härligt att vara vuxen så man kan bestämma själv vad man ska äta!

Ama de casa – dieten kallar jag den. HCHF kan man också säga.

Men vi varierar oss i alla fall. Om ni inte tror mig så kan ni titta HÄR.

Nej, nu har jag inte tid längre! Måste hasta ut på terrassen. Ama de casa sitter nämligen och Ama de casar där ute. Syr i ett blixtlås i ett par byxor. För hand! Nu blev ni allt lite imponerade. Erkänn!